Himlarnas halsband

Det var en gång ett litet men mäktigt rike som låg öster om sol, väster om måne.
Invånarna i riket var slavar åt slottsherren som bodde i ett stort , mörkt stenslott.
Slottet sade vara förhäxat och den som gick in genom dess port kom oftast aldrig ut igen.
Folket hade efter många försök gett upp hoppet på att försöka fly från riket, för dem visste att dem skulle bli hårt bestraffade om de blev upptäckta av någon.
Ingen hade sett slottsherren i ansiktet och han bar oftast luva, ingen hade heller vågat möta hans blick som sades förstena.
Utanför rikets murar låg en liten stuga omringad av en massa träd, växter och en bäck.
I den lilla stugan bodde Mirabilis, en flicka vid 17 års ålder, med sin far. Mirabilis mor hade gått bort för mer än 3 år sedan, när hon satt fängslad i en av slottets fängelsehålor.
Fadern hade när Mirabilis endast var 3 år gammal blivit utvisad ur riket, och de flyttade genast ut i den lilla stugan.
Nu 14 år senare, bodde dem fortfarande kvar i det öde tysta huset.
Mirabilis hade blivit strängt förbjuden att försöka smita in genom rikets murar.
Det var en sen fredagskväll, Mirabilis satt på golvet och kolla in i den lilla brasan. Hennes korpsvarta hår som var långt och lockigt hängde ner längs hennes rygg.
Hon ryckte till när det plötsligt small till i en av byrålådorna. Hon gick sakta och nyfiket fram, medan hon betraktade lådan som vibrerade, med sina gröna ögon.
Det lät som om någonting stort och hårt hade börjat studsa upp och ner.
Hon tvekade först, men öppnade sedan lådan, ett halsband av till synes silver, flög med ett svischande ljud ut ur lådan och fäste sig runt Mirabilis hals. Hon skrek högt och drog i halsbandet, men det gick inte att ta bort. Det fanns ännu en sak i lådan, en pergament rulle. Hon rullade upp den och läste den högt för sig själv. ”Du som bär detta halsband är härmed bevakad av guds skyddsänglar. Vänd ringen på halsbandet och du får endast tre önskningar. Må himlens alla gudar vara med dig.)
, Mirabilis läste igenom texten ett antal gånger och slängde sedan tillbaka pergament rullen i lådan som nu var lugn.
Hon drog snabbt på sig en svart kappa och sprang sedan ut på gården, hennes bruna ögon var blanka i den månbelysta natten.
Hon kollade upp på månen men blundade sedan, hon vände en gång på halsbandet och viskade:
-” Jag önskar att jag fick reda på hur jag för bort det här halsbandet!”
Bäcken runt deras hus lös upp i ett grön ljus sken. Hon gick fram och kollade ner i bäcken, det var en massa bilder som rörde sig i den.
Hon såg en man, han såg mäktig ut. En slarvig text dök upp: ”Krossa djävulens glaskula som befinner sig i slottet, sedan försvinner halsbandet för gott.”
Mirabilis kollade bakåt mot stugan och sedan tillbaka, bäcken var svart som natten.
Hon visste vart kulan fanns, den fanns i den största salen i slottet.
Många hade sett den och enligt ryktet vaktades den av ett bergatroll.
Mirabilis svalde tyst och skyndade mot rikets portar, hon visste vad hon var tvungen att göra.
Hon gömde sig bakom ett träd och drog på sig en huva.
Från långt håll hördes ljudet av en vagn som kom närmare och närmare.
När vagnen stannade så passade hon på att smita in i den. Hon satt stilla i flera minuter i vagnen som hade börjat röra sig, och när dörren äntligen öppnades så smet hon ut och sprang för livet mot det stora slottet.
Hon lyckades ta sig ända fram till slottsporten, men upptäckte till sitt missnöje att porten var stängd.
Hon övernattade bakom massa buskar som fanns på insidan av vallgraven. Det sved i ögonen av ljuset på morgonen, hon kisade mot porten och log för sig själv när porten var öppen.
Hon smet in och letade sig fram till den stora salen.
Hon sprang in i salen som hade en guld port och möttes av en fasansfull syn.
Ett stort troll låg sovande på golvet framför en påle som glas kulan låg på.
Mirabilis svalde och smög fram till glas kulan som verkade reagera starkt när hon kom i närheten av den.
Halsbandet hade börjat viskat med en kvinno röst den sa : ” proximus, proximus.”
Det lät som latin.
Mirabilis lyckades ta tag i glas kulan och kasta den i golvet. Rök steg upp i luften och halsbandet sa : ”Mirabilis Gratias” sedan försvann både röken och halsbandet i tomma intet.
Hon själv verkade flyga bak i tiden och hennes minne suddades ut, och som ett mirakel så satt hon helt plötsligt som om ingenting hade hänt framför brasan i den lilla stugan.